TOTAL översättningsbyrå

Vad som finns att läsa mellan (not)raderna

Innehållsförteckning

Då och då får vi ett översättningsprojekt med koppling till ett av mina favoritintressen: musik. Och även om alla som kan något om musik kanske tänker: ”Lätt! All musik är på italienska!”, så är det inte riktigt så enkelt.

Det är sant att under renässansen var det italiensk musik som revolutionerade den västerländska musiktraditionen och mer eller mindre lade grunden för etablerade moderna konventioner, inklusive användningen av italienska ord i partitur, men det är också sant att musiken som konstart kan uppfattas och uppskattas oberoende av språk.

Naturligtvis kan olika kulturer ha olika benämningar på dess beståndsdelar. Det kan översättas till en utmärkt modell för hur översättning fungerar: det finns en melodi, en skala och en stämning som alla förstår, och minst två olika ord för allt.

Många av oss bor i länder där de naturliga tonerna heter C, D, E, F, G, A, B. Denna ordning kom till tack vare användningen av en durskala där de organiserades ”naturligt” (Varning: du bör veta lite om musik för att förstå detta). Denna durskala kom att stå i motsats till den tidigare använda mollskalan, där arrangemanget var A, B, C, D, E, F, G, allmänt känd som A-mollskalan.

Inom modern musik används en indelning som omfattar 12 dur- och mollskalor. Den vanligaste skalorna i modern musik är C-durskalan. Detta beror på att det är den enda durskalan som innehåller alla naturliga toner. Med tiden förändrades noternas ordning från A, B, C, D, E, F, G till C, D, E, F, G, A, B. Detta i kombination med utvecklingen av hantverket för att tillverka instrument och stämma dem, gav upphov till användningen och standardiseringen av dessa skalor, vilket gjorde det möjligt för en snubbe, allmänt känd som Bach, att skriva sin musik. Vissa påstår på goda grunder att Bach, som har mycket att tacka sina italienska föregångare för, markerar början på den moderna musiken.

Enligt vissa kommer användningen av bokstäver från alfabetet i skalorna från munkarna, som föredrog ljudet av ”den eoliska mollskalan” när de musicerade och bestämde sig för att döpa den första noten till ”A”. En annan teori går tillbaka till 600-talet och hävdar att filosofen Boethius använde de första bokstäverna i alfabetet för att representera musikaliska toner. En tredje teori säger den katolska kyrkans ingrep under medeltiden för att standardisera sånger så att de kunde sjungas i hela den kända världen.

Ursprunget till det hela är fortfarande oklart. Istället för bokstavsbenämningarna använder många länder i världen Do, Re, Mi, Fa, Sol, La, Si. Dessa namn på noterna har en intressant historia som går tillbaka till det medeltida Italien. Benämningarna kommer från de första stavelserna i en hymn av Guido d’Arezzo som skrevs som en hyllning till Johannes Döparen på 1100-talet. Det var naturligtvis skrivet på latin: UT queant laxis, REsonare fibris, MIra gestorum, FAmulti tourom, SOLve pollute, LAbii reatum, Sancte Ioannes. Ursprungligen skrevs den första tonen i skalan UT, men den italienske musikforskaren Giovanni Battista Dóni ersatte den med ”Do” för att göra Solfeggio – att sjunga noterna – lättare. Andra hävdar att ändringen till ”Do” kommer av ordet Dominus (Herre).

Eftersom vi nämner Italien igen måste vi medge att vi är skyldiga att ge invånarna i Italien förtjänsten för en stor del av den moderna musiken. De flesta förknippar klassisk musik och opera med italienarna, och även om kompositörer från andra europeiska länder finns med i bilden, är det Italien som dominerar. Men vi har inte bara opera att tacka italienarna för, utan även jazz!

Det är inte många som vet att den omdebatterade och ökände Benito Mussolini var ett stort fan av jazz. Utan att behöva blanda in ideologi eller politik, kan vi se hur denna genre växte i popularitet under den svåra tiden kring andra världskriget. Mussolini kunde dra nytta av den utbredda uppståndelsen kring jazzen och uppmuntra dess spridning genom att främja musikstilen och till och med ge politiskt skydd åt vissa grupper, till exempel den berömda Trio Lescano. Dessa musiker, tillsammans med många andra italienska jazzmusiker, hade stor framgång efter kriget kom så småningom att påverka den amerikanska musiken. Italienarna gillar jazz, och deras egen stil har till och med påverkat många musiker och sångare, till exempel Frank Sinatra. Det var inte bara Mussolini Senior som gillade jazz, utan även en av hans söner, Romano, som blev en internationellt känd keyboardspelare som till och med spelade med några av de största, som Chet Baker, Duke (The Duke) Ellington och Dizzy Gillespie.

Så om du någonsin får arbeta med projekt som rör musik, tänk på att det finns ett helt språk som är redo att ta emot dig, beröra dig och fängsla dig, både på och mellan (not)raderna.

error:
TOTAL
Search