Översättning – en enslig men gemensam konstform
Översättning är en enslig men ändå samarbetsinriktad konst. Föreställ dig översättaren, med lexikonet bredvid sig och pennan i hand. Det är ett febrilt sökande efter innebörd och nyanser, en genomtänkt omarbetning av källtexten. Det är en konst som kräver djup koncentration och hängivenhet. Men vem ägnar sig egentligen åt detta och varför?
Vi ställde dessa frågor till tre produktiva och välkända översättare som alla har starka band till Louisiana. Den första är Burton Raffel, professor emeritus vid University of Louisiana i Lafayette, vars senaste översättning av The Canterbury Tales (Canterburysägner) har fått ett entusiastiskt mottagande. Den andre är John Biguenet, en skådespelsförfattare, romanförfattare och professor i engelska vid Loyola University, som även har varit ordförande för ALTA (American Literary Translators Association) under två perioder. Och sist men inte minst, John Cullen från New Orleans, som har arbetat som litterär översättare sedan 1995.
John Cullen: Orden som hantverk
Cullen beskriver en typisk arbetsdag för en översättare så här:
”Jag har boken öppen framför mig. Runt omkring mig har jag lexikon, både tvåspråkiga och enspråkiga på respektive språk. Ibland sitter jag böjd över det kompakta lexikonet Oxford English Dictionary med ett förstoringsglas i min hand för att se till att vokabulären inte är anakronistisk.”
”Ibland skriver jag på datorn när jag känner mig i den rätta stämningen och meningarna inte är för komplicerade”, fortsätter han. ”Men när det är en verkligt lång eller komplicerad text skriver jag ganska mycket för hand och knåpar med orden.”
”Det finns en kreativitet knuten till det. Man läser originalet och försöker skapa en version av det med ett subjektivt öra, så att det låter likvärdigt med originalet.”
Cullen föreställde sig aldrig detta yrke för sig själv. Han doktorerade i engelska vid Texas University och stannade kvar för att påbörja en karriär som akademiker på heltid. Men han tyckte inte om att undervisa. ”Jag var urusel på det”, säger han. Så han bestämde sig för att resa genom Europa med den uttalade avsikten att lära sig fler språk.
Han började med italienska och tyska, med det latin han hade lärt sig i New Orleans som grund. Hans mål var inte att översätta, utan att förstå djupare.
”Mitt mål med att lära mig dessa språk var rent. Jag ville läsa litteraturen – Proust, Thomas Mann och Kafka”, säger han. ”Min avsikt var aldrig att översätta.”
Inträdet till karriären kom tack vare hans partner, romanförfattaren Valerie Martin. ”Hon såg mig när jag satt och läste något på ett annat språk, jag är säker på att det var Dante, och hon sade ofta att hon beundrade den förmågan.”
Martins förläggare, Nan A. Talese, publicerade en bok av den schweiziska psykologen Alice Miller och bad Cullen att översätta den. ”Det gjorde jag, och hon tyckte om översättningen och bad mig översätta någonting annat. Jag översatte något från franska och hon tyckte om det. Till sist hade jag gett ut tillräckligt många översättningar för att man skulle lägga märke till mig.”
Det ledde även till arbete som bokscout. Han läste utländska verk och rekommenderade dem för utgivning.
Tror du att det finns många goda författare på andra språk som den amerikanske läsaren inte har tillgång till?
”Ja, det är jag säker på”, säger Cullen. ”Fler böcker behöver översättas.”
Cullen blir glad när hans översättningar hittar en publik, som den framgångsrika boken The Swallows of Kabul till exempel, och sörjer de översättningar som inte gör det.
”En bok som jag översatte och älskade kom ut i september”, säger han. ”Det var Stephan Audeguys The Only Son, en fiktiv självbiografi av brodern till Jean-Jacques Rousseau. Den fick en enda riktigt bra recension och dog sedan som en sten.”
”Då och då slår en översatt bok igenom och ingen vet varför. Att hitta den beror både på tur och slump, och på att författaren är bra såklart. Men många av de böcker som översätts verkar från början inte vara några uppenbara mästerverk.”
Burton Raffel: Den genetiska gåvan och den sekundära konsten
Burton Raffel, född 1928, kommer från Brooklyn. Hans föräldrar var ryska immigranter och hans pappa, som var advokat, talade ryska, ukrainska och polska.
”Det måste vara genetiskt”, säger Raffel om översättarens kall. ”Alla mina barn är särskilt lingvistiskt orienterade. Men man föds inte till översättare. Man kan födas till musiker. Översättning är en speciell konstform, men en sekundär sådan som är beroende av andra.”
Raffel övergav sina doktorsstudier i engelska för att påbörja en karriär som advokat innan han återvände till sin första kärlek för att arbeta som författare, poet, lärare och översättare. Under en lång tid verkade det som om han hade fastnat i medeltidslitteraturen med översättningar av Beowulf och andra klassiska engelska dikter. Men Dante och Shakespeare blev snart föremål för hans intresse, liksom Rabelais, Balzac och Cervantes Don Quijote.
Han översatte The Canterbury Tales eftersom hans elever hade svårt att läsa dem i den utgåva som fanns tillgänglig. Efter att ha spenderat ett år i Indonesien som ung började han även att översätta indonesisk poesi.
”År 2009 kan jag fortfarande säga, utan rädsla för att verka arrogant eller ha fel, att jag är den bästa professionella översättaren av indonesisk poesi”, säger han i sitt hem i Lafayette. ”Men jag är också den sämste, eftersom jag är den ende.”
Hans nästa stora översättning – det spanska poesiverket El Cid, som väntas ges ut i april – är ett bra exempel på utmaningarna och belöningarna i översättningsarbetet.
”Konsten att översätta poesi är att älska och respektera arbetet med mycket svåra texter”, säger han. ”Men verket ger ett sådant vackert rus att det blir oerhört spännande att arbeta med det.”
Raffel säger att han försöker översätta verket ”med sitt språk och i sin tid”. ”När det gäller El Cid var utmaningen att förstå den vision som en sedan länge okänd författare en gång hade, och att sedan återskapa den.”
Om han hade kunnat välja en författare att översätta skulle det vara Proust, säger han, och tar verkets allra första mening som exempel.
”Känner du till ordet rechercher? Det finns en tydlig psykologisk blockering i det. Det betyder eftersträva, söka, inte bara komma ihåg”, säger han. ”Titeln borde vara Searching for Days Long Gone och inte Remembrance of Things Past.”
John Biguenet: Nyfikenheten och misslyckandets konst
John Biguenet delar något gemensamt med Raffel. Han säger att han blev översättare eftersom hans mamma var från Brooklyn och att de ofta besökte stadsdelen. ”Ingen talade nästan engelska på den tiden i Brooklyn. Man hörde grekiska, italienska och jiddisch. Jag kommer ihåg att jag gömde mig i ångrummet och lyssnade till den kakofoni av språk som flödade ovanför mitt huvud.”
Och han delar något annat med Cullen. ”Jag spelade fotboll med hans bror Terry. Så man skulle kunna säga att alla goda översättare kommer från Brooklyn eller Gentilly.”
Biguenet växte upp i New Orleans och hade gammelfar- och gammelmorföräldrar som fortfarande talade franska, trots att hans fars generation hade bestraffats i skolan för att de gjorde det. ”Kombinationen av att ha en italiensk mamma och en pappa från New Orleans innebar att jag blev nyfiken på språk.” Så först lärde han sig latin och sedan franska.
Biguenet, en fulländad roman- och skådespelsförfattare, är medredaktör för Strange Harbors, den årliga presentationen av internationella verk som ges ut av Center for the Art of Translation. Men det var hans arbete som författare som först ledde honom till översättning.
”Jag var bara så dödsuttråkad av amerikansk litteratur och blev alltmer intresserad av den internationella scenen.”
Det är dock inte ett intresse som delas av många. Han drar sig bedrövad till minnes en upplevelse han hade som ordförande för ALTA. ”Vi hade bjudit in en mycket framstående mexikansk poet till en konferens om kreativt skrivande i USA, och vi arrangerade ett seminarium i en stor sal. Tio personer kom till seminariet, och 300 kom efteråt för att äta maten som var gratis.”
”Faran med den här typen av provinsiella attityd gentemot litteratur är att vi börjar tro att alla ser världen som vi gör i USA, och det försvagar oss”, säger han. ”Det blir alltmer sannolikt att vi kommer att begå misstag, eftersom vi lever i en allt mindre värld.”
Översättningens obeständighet och värde
Översättning, som Biguenet beskriver det, är misslyckandets konst. ”Man påbörjar det med vetskapen om att man inte skapar ett arbete som varar för evigt. Det finns något med stora verk som kräver en ny version vart trettionde eller fyrtionde år. Så vi har översättningens obeständighet. Även goda översättningar får en patina av sin tid på ett sätt som originalverken inte gör.”
”Översättning lär en också ödmjukhet. Om du någonsin har översatt en stor författare skryter du aldrig om ditt eget arbete. Det är ett underbart lärlingsskap som varar hela livet. Du måste ständigt gå tillbaka till det.”
