Från ”Ers Majestät” till ”du”: En resa genom språkens artighetskoder
Den hyllade brittiska tv-serien ”The Crown” skildrar de första åren av Elizabeth II:s tid som drottning. Utöver de politiska och personliga dramerna är serien en fascinerande studie i detaljer, inte minst i språkbruket vid det brittiska hovet. Noggrannheten i hur man tilltalar drottningen avslöjar ett komplext system av tradition och respekt.
Hur man tilltalar en drottning
Drottningen kallas inledningsvis, och vid formella tillfällen, för Your Majesty, det vill säga ”Ers Majestät”. När denna artighetsnivå väl har etablerats övergår man enligt traditionen till att använda ma’am. Detta är en sammandragning av madam och fungerar som en kvinnlig motsvarighet till det manliga sir, två tilltalsord som båda har sitt ursprung i franskan.
Det är en vanlig missuppfattning att ”ma’am” ska uttalas så att det rimmar på ”farm”. Korrekt är istället ett kortare, mer slutet uttal som rimmar på ”jam”.
När engelskans ”du” försvann
Det formella tilltalet används tillsammans med det neutrala pronomenet you. Många svenskar föreställer sig att man ”duar” alla på engelska, men historiskt sett är det snarare ett allmänt ”niande”. Det gamla ordet för ”du”, thou, har nästan helt försvunnit från språket. Idag möter vi det nästan uteslutande i ålderdomligt och ceremoniellt språk, som i pjäser av Shakespeare eller i den klassiska bibelöversättningen King James Bible.
Användandet av you som både ”du” och ”ni” innebär att graden av artighet istället måste uttryckas med andra språkliga markörer, såsom titlar, formella fraser och en artig ton.
Artigt tilltal jorden runt: En språklig rundtur
Att använda andra person plural (”ni”) som ett artigt sätt att tilltala en enskild person är ett vanligt fenomen i många språk. Detta kallas inom lingvistiken för T-V-distinktion, efter latinets tu (du) och vos (ni). Fenomenet är tydligt i exempelvis franskans användning av vous.
Från Tyskland till Danmark
Det finns också språk som använder tredje person för artigt tilltal. Tyskan är ett utmärkt exempel med sitt formella Sie, som alltid skrivs med stor bokstav och betyder både ”ni” (artigt tilltal till en eller flera) och ”de”. Även danskan har kvar sitt De för artigt tilltal, även om det numera används allt mer sällan i vardagligt tal.
En polsk specialitet
Polskan har ett unikt system där substantiven pan (”herr”) och pani (”fru”) används närmast som pronomen. Verbet böjs då i tredje person, precis som i det gamla svenska bruk som lever kvar i fraser som: ”Vad önskar herrn?” eller ”Vad tycker frun om det?”. I Polen är detta standardsättet att tilltala alla utanför den närmaste familj- och vänkretsen. Vid behov kan detta kompletteras med yrkestitlar, som pan profesor (”herr professor”), för att visa extra respekt och erkännande.
Det svenska artighetsdilemmat
Modern svenska kan uppfattas lida brist på formella artighetsmarkörer. Den så kallade du-reformen som fick sitt stora genomslag i slutet av 1960-talet ledde till att vi nästan helt slutade använda ”ni” och titlar som ”herr direktören” eller ”fröken Karlsson”. Istället blev ”du” normen i de flesta sociala sammanhang.
Denna förändring har lett till att svenskar ofta använder andra strategier för att uttrycka artighet. Vi använder omskrivningar (”skulle det vara möjligt att…?”), en mjukare ton och ett leende för att förmedla den respekt som andra språk har inbyggd i sina pronomen.
När gamla ord får nytt liv
Svenskan lånade för länge sedan in ord som madam, mamsell och monsieur från franskan. Från början var de ett tecken på finess och ett artigt sätt att tilltala personer som antogs behärska franska. Med tiden förlorade orden sin höga status – tänk bara på Madam Flod i Strindbergs ”Hemsöborna” eller en ”torgmadam”.
Men språket är i ständig rörelse. När man idag hör ropen ”Madame!”, ”Madame!” på platser som Hötorget i Stockholm, har ordet fått en ny renässans. Det har blivit ett sätt för säljare att visa sina kunder extra stor artighet och servicekänsla, ett exempel på hur språk ständigt hittar nya vägar för att uttrycka sociala nyanser.
