Att översätta poesi – en omöjlig konst?
Sedan urminnes tider har poesin varit en central del av människans kultur. Den har odödliggjort civilisationer genom tidlösa epos som Gilgamesh, Iliaden, Aeneiden och Beowulf, samt genom skatter som den förislamiska poesin, särskilt Mu’allaqat. Men vad är egentligen poesi, och vad är det som gör den så högt värderad?
Vad är poesi?
Poesins främsta syfte är att uttrycka och väcka känslor hos lyssnare och läsare. Den strävar efter att tillföra något väsentligt till vår livserfarenhet. För att lyckas med detta måste poeten vara fullständigt medveten om språkets fulla kapacitet för att kunna förmedla sitt budskap effektivt. Orden i en dikt sträcker sig långt bortom sin bokstavliga betydelse; de får en ny, djupare innebörd som definieras av det poetiska sammanhanget.
För att uppnå detta använder poeter en rad olika verktyg och grepp. De använder språkliga bilder och metaforer, skapar rytm och en specifik ton, avviker medvetet från konventionella språkregler och komponerar en musikalitet som uttrycks genom versmått och kadens.
Går det att översätta poesi?
Med tanke på poesins alla komplexa komponenter har frågan ofta ställts om den överhuvudtaget kan översättas. Vissa betraktar poesin som närmast helig och oöversättbar, medan andra modigt har antagit utmaningen att forcera dess ogenomträngliga skyddsmurar.
Motståndare till poesiöversättning, som W.B. Bateson och Turco, menar att poesin oundvikligen förlorar sina grundläggande element i processen. Deras åsikter går hand i hand med den vittberömda devisen att ”poesi är det som går förlorat i översättning”.
I sin bok Stylistics and the Teaching of Literature (1975) är professor H.G. Widdowson mindre radikal, men konstaterar att översättning av poesi är extremt svårt eftersom den ”sammanfogar ljud och innebörd till en enda, oskiljaktig betydelse”.
Liknande resonemang återfinns hos tidiga arabiska skribenter. Al-Jahiz, till exempel, ansåg att poesi inte går att översätta; om den översätts förstörs versmåttet, tonen förvrängs och skönheten går förlorad. Denna åsikt bottnar i det faktum att varje språk har sina egna unika versmått och sin egen inneboende musik.
Översättning till vers eller prosa?
Bör vi därmed avstå från att försöka, eller ska vi anta utmaningen trots svårigheterna? Vi ansluter oss till den senare uppfattningen, för om poesin vore helt oåtkomlig för översättning skulle mänskligheten berövas en enorm mängd poetiska mästerverk.
En central fråga är om översättningen bör ske till vers eller till prosa. Många åsikter har lagts fram i denna debatt. I sin bok The Art of Translation (1968) nämner Theodore Savory några av dem. Han konstaterar att personer som Carlyle, Leigh Hunt och Postgate ansåg att poesi endast kan översättas till poesi, eftersom dess estetiska verkan är direkt beroende av versmåttet. Andra, som Mathew Arnold och Hilaire Belloc, menade att det är fullt möjligt att översätta poesi till prosa, då även prosaformen kan bevara en poetisk essens.
Vår utgångspunkt är att eftersom poesin har så distinkta särdrag, kan den inte fullt ut uttryckas i ren prosa. Poeten arbetar huvudsakligen med ordens konnotativa kraft, det vill säga deras bibetydelser och associationer. Att översätta poesi till poesi innebär ett försök att bibehålla originalets rim, bildspråk och allmänna ton. Detta kan inte åstadkommas om inte översättaren besitter en särskild talang och introspektiv förmåga. Vissa poesiöversättningar har imponerat stort på läsare för sitt djup och sin originalitet, och en del översatta versioner har till och med ansetts vara mer belysande än originalet. Professor R. A. Nicholsons översättning av Jamil Buthaynas dikter till engelska är ett lysande exempel:
Oh, might flower anew that youthful prime
And restore to us, Buthayna, the bygone time.
And might we again be blest as we want to be
When thy folk were nigh and grudged what thou gavest me.
Shall I ever meet Buthayna alone again?
Vem kan översätta poesi?
Svårigheten har fått många att hävda att en poesiöversättare själv måste vara poet, eftersom uppgiften kräver en sällsynt poetisk ådra och kreativitet. Det har även gjorts försök att översätta poesi till rytmisk prosa. Khalil Mutran, till exempel, översatte delar av Shakespeares pjäser till just rytmisk prosa. Generellt sett rekommenderas dock inte prosaöversättningar, eftersom en stor del av poesins musik då går förlorad.
Sammanfattningsvis kan man konstatera att poesi bäst översätts av personer som inte bara behärskar käll- och målspråken, utan som också har ett djupt intresse för poesi samt en utvecklad poetisk känsla och känslighet. I det perspektivet är poeten själv den mest framstående översättaren.
