Översättarens ansvar och etiska dilemma vid bristfälliga källtexter
En vanlig, men komplex, diskussion inom översättningsvärlden rör översättarens ansvar och lojalitet gentemot källtexten. Vad händer när en översättare ställs inför en text som innehåller uppenbara brister, såsom grammatiska fel, felaktiga fakta eller ett stötande språkbruk? Å ena sidan är översättarens uppdrag att vara trogen originalet. Å andra sidan är det en yrkesmässig och etisk skyldighet att leverera en korrekt, läsbar och högkvalitativ text på målspråket. Detta skapar ett dilemma: när ska en översättare ingripa och förbättra en text, och när måste originalets ordalydelse bevaras till varje pris?
Hantering av språkliga fel och brister
En professionell översättare är en expert på både käll- och målspråk. Därför är det en etisk och professionell skyldighet att korrigera uppenbara språkliga fel i källtexten. Det kan handla om allt från stavfel och felaktig meningsbyggnad till felaktiga ordval. Att medvetet överföra sådana misstag till måltexten skulle inte bara förvränga budskapet, utan även ge ett oproffsigt intryck och i förlängningen skada översättarens rykte.
Ett klassiskt exempel är ett simplet stavfel som ändrar ett ords betydelse, som om en engelsk text av misstag nämner ”he took his usual bath” (han tog sitt vanliga bad) istället för ”he took his usual path” (han tog sin vanliga stig). På samma sätt bör felaktiga ordval, där en synonym eller ett närbesläktat ord har använts felaktigt, upptäckas och rättas till. Att som översättare ignorera sådana fel innebär att man avsäger sig sitt ansvar som språklig expert.
Anpassning av vulgärt språk och svordomar
Ibland ställs en översättare inför texter som innehåller ett grovt eller vulgärt språk. Här kan översättaren ha en moralisk skyldighet att anpassa språket för att inte förolämpa målgruppen, beroende på textens syfte och kontext. Det handlar inte om att censurera, utan om att hitta en balans där tonen bevaras utan att texten blir stötande i den nya kulturella kontexten. Målet är att uppnå en likvärdig effekt hos läsaren, men med finslipade och mer formellt acceptabla formuleringar. Denna typ av anpassning visar på en djupare respekt och förståelse för målkulturen.
Korrigering av faktafel och missvisande information
En annan situation där en översättare bör ingripa är när en text innehåller tydliga faktafel, antingen på grund av okunskap eller slarv från källtextens författare. Oavsett anledning har översättaren en skyldighet att inte föra vidare felaktig information, då detta kan skada både kundens och översättarens trovärdighet. Som översättningsvetaren Peter Newmark påpekar: ”När den extralingvistiska verkligheten är felaktig i källtexten måste översättaren säga ifrån om det. Oriktiga uppgifter måste antingen korrigeras eller kommenteras. Detta ansvar är viktigare än att kvalitetskontrollera skriften i källspråkets text.”
Tänk dig en mening som ”Ingen vet med säkerhet vilket det hårdaste naturmaterialet är”. En kunnig översättare vet att detta är felaktigt, eftersom diamanten är allmänt erkänd som det hårdaste naturliga materialet, och bör därför korrigera påståendet. Ett annat exempel skulle kunna vara: ”Innan Amerika upptäcktes levde inga människor där.” En ansvarsfull översättare med grundläggande historiekunskaper skulle aldrig översätta denna mening rakt av utan att ifrågasätta och korrigera dess uppenbara historiska felaktighet. Om en översättare är osäker på informationens korrekthet, är det en del av arbetet att göra efterforskningar för att säkerställa att slutprodukten är korrekt.
När översättaren inte ska ingripa: gränserna för trohet
Trots ansvaret att korrigera vissa fel, finns det tydliga gränser för en översättares ingripande. Lojaliteten mot originaltexten är i vissa fall absolut. Detta gäller i synnerhet juridiska dokument, såsom avtal, domar och patent. I dessa fall väger kravet på absolut trohet mot originalet tyngre än stilistiska eller språkliga förbättringar. Varje ord och formulering kan ha en specifik juridisk innebörd som inte får ändras. Som Catriona Picken (1983) skriver: ”I andra änden av skalan finns det vissa typer av dokument som kräver strikt översättning av originalet, där ingenting utesluts eller läggs till. Lagliga texter och patent tillhör denna grupp. I sådana fall har översättaren minimal frihet.”
Sammanfattning: en balans mellan korrigering och lojalitet
Sammanfattningsvis är översättarens roll en ständig balansgång mellan att vara en trogen förmedlare och en ansvarsfull expert. Professionella översättare bör och ska korrigera språkliga defekter och uppenbara faktafel i en källtext. De bör också med omdöme anpassa språket för att passa målkulturen. Samtidigt måste de respektera textens ursprungliga innehåll och avsikt, och i vissa sammanhang, som inom juridiken, avstå helt från att göra ändringar. En professionell översättare är därför inte bara en ord-för-ord-omvandlare, utan en ansvarsfull kommunikatör som med expertis och gott omdöme säkerställer att den slutgiltiga texten är korrekt, lämplig och trogen sitt syfte.
