Nytänkande om språkdebatterna i Indien

Innehållsförteckning

En bok som denna kommer intressera författare, översättare, akademiker, forskare och förläggare som vill ta reda på vilken sida av debatten förläggarna har placerat sig på. Som tur är för oss har Nalini Iyer och Bonnie Zare lovat att erbjuda ”en nyanserad analys av debatten kring språk, publik och kanon” och tillhandahålla ”en flerstämmig debatt”. Vad handlar debatten om? Den handlar om att privilegiera ett språk och dess kreativa produktion över anda genom att på ett intelligent sätt stödja sig inte bara på smak och medvetenhet, traditionella litterära kännemärken, utan även marknadskrafter, att alliera sig med aktörer som går åt en viss riktning. Den här boken handlar om litterär produktion på engelska och på andra indiska språk, den följer konturerna av debatten mellan indiskt författarskap på engelska (Indian Writing in English – IWE) och indiskt författarskap på bhasha-språk (Indian Writing in Bhashas – IWB). Förlaget Orient Blackswan har även nyligen gett ut en bok av V. Padma som erbjuder en mycket god översikt och kritisk analys av de flesta frågor som tas upp här.

Dubbelt närmande

Andra språk bör så klart påminna lingvister om Kachrus banbrytande utformning av binären mellan ”modersmål” och ”andra mål” (”mother tongue” and ”other-tongue”). Författare har verkligen hittat en kreativ användning för den här strukturen. Efter Edward Saids kulturella förklaring av termen ”de andra” som en textualiserad produktion av vad som helst, t.ex. en folkgrupp, kan ingen läsa den på ett oskyldigt sätt. Efter Derrida och dekonstruktionen har alla ”binära” närmanden till kunskap blivit misstänksamma eftersom det verkar vara en falsifierad verklighet genom abstraktion. Utgivarna av den här samlingen uttrycker öppet sina reservationer vad gäller att nagla fast den stackars läsaren av indisk litteratur på binären engelska kontra ”folkmål”. De strävar efter att öppna upp de mellanrum som lurar i alla identitetsrelaterade aktiviteter, t.ex. lokalt, provinsiellt, regionalt, folkligt, kosmopolitiskt och globalt. Interlokutörerna är medvetna om den kritiska halhet som hotar alla positioner. Men de ändrar sig inte och förmildrar inte för den anledningen. De uttalar sina övertygelser och förklarar sina förhandlingsstrategier och metoder helt fast. Som banbrytande förläggare av översättningar av indisk litteratur återspeglar t.ex. Urvashi Butalia, Mini Krishnan och Geetha Dharmarajan en attityd av ”icke-nonsens”, ”icke-illusion”. De har föreställt sig en ny framtid för indiskspråkig litteratur – konfronterat utmaningarna finansiellt och institutionellt, förvandlat läsarscenariot. Kort och gott, de har återupprättat indiska författares värdighet i en global medvetenhet. Även författare, som S.Shankar, är helt öppna med sitt agerande där de arbetar på ”tröskeln” av två medvetenheter, två kulturer och flera publiker.

Översättning

Artiklarna såsom intervjuerna understryker några få hälsosamma utvecklingar i kritiska diskussioner under de senaste fem åren ungefär. Författare med indiskt ursprung har nu både sin inhemska och sin diasporiska läsekrets i åtanke. De är inte besatta av nativism, utan har även andra referenspunkter. Den indo-amerikanska författaren Meena Alexander tänker t.ex. på den afrikansk-amerikanska kulturen och andra etniska läsekretsar. Det gör även Chitra Divakaruni och S. Shankar. Rukshana Ahmad, en brittisk-pakistansk författare och C.S.Lakshmi, en inhemsk indisk/tamilsk författare som adresserar frågor som är transnationella och kulturspecifika.

Under mer än ett årtionde har det funnits ett slags ”kallt krig” mellan indiska författare som skriver på engelska och bhasha-författare. Detta har att göra med äkthetsproblem när det gäller representering – huruvida engelska är mediet för en sådan representation eller om det inte finns något jämförbart kvalitetsförfattarskap på indiska språk. Vi kanske skulle sätta stopp för den här akademiska debatten. Engelskans möjlighet att nå fram är kanske större. Men för bhasha-författare verkar det kontraproduktivt att konstruera valet av språk som något elitistiskt. Även bland dessa finns det projekteringar, lovprisande kritiska värderingar, medan vissa djupa nya/seriösa författarskap inte fångas på radarn. Mahesh Elkunchwar, den ensliga rösten som möjligtvis representerar bhasha-författarna i den här volymen talar helt öppet om spänningen mellan engelskan och andra folkmål, men han vägrar att sjunka till ”offerretorik” och psykologi.

Översättning har ingripit på ett livsviktigt sätt för att skapa ett förnyat närmande mellan ”mål”, ”moder” och ”andra”. Under de senaste 10 till 15 åren har det även genererat diskursiva platser som går utanför de litterära eller lingvistiska gränserna. Idag kan ingen översättning bara återskapa ett språk till ett annat. Det är inte ”ekvivalensen” eller ”att dela” som är det ultimata överföringsvärdet. Det är en del av den komplexa processen av äkta intellektuell, mänsklig och till och med spirituell utveckling. Översättning lyckas eller misslyckas inte. Som Mini Krishnan säger skapar den ”ett tredje språk – som varken är rent lingvistiskt eller litterärt eller kulturellt”.

Stöd

Stöd åt indisk litteratur är en förbittrande fråga. I introduktionen nämns de litterära priserna. Det är förvånande att redaktörerna inte är medvetna om K.K Birla Foundations olika litteraturpriser sedan 1993, speciellt Saraswati Samman-priset som har gett många författare litterär ära efter rigorös kritisk granskning. De nämner endast Jnanpith-priset och författarorganisationen Sahitya Akademi. Boken erbjuder frigörande diskussioner om produktion och mottagande av litteratur.

error: Innehållet är skyddat

CE

Sök