En bok som denna kommer att intressera författare, översättare, akademiker, forskare och förläggare som vill förstå vilken position förläggarna har intagit i den indiska litteraturdebatten. Författarna Nalini Iyer och Bonnie Zare utlovar ”en nyanserad analys av debatten kring språk, publik och kanon” och avser att tillhandahålla ”en flerstämmig debatt”. Vad handlar då denna debatt om? I grunden handlar den om hur ett språk och dess kreativa produktion privilegieras över andra. Detta görs genom att man inte bara lutar sig mot argument om smak och traditionella litterära värden, utan även mot rena marknadskrafter och allianser med inflytelserika aktörer.
Den här boken behandlar den litterära produktionen på engelska och på andra indiska språk. Den följer konturerna av debatten mellan indiskt författarskap på engelska (Indian Writing in English – IWE) och litteratur på Indiens bhasha-språk (Indian Writing in Bhashas – IWB), det vill säga landets många regionala språk. Förlaget Orient Blackswan har även nyligen gett ut en bok av V. Padma som erbjuder en mycket god översikt och kritisk analys av de flesta frågor som tas upp här.
Ett binärt förhållningssätt
Termen ”andra språk” påminner lingvister om Braj Kachrus banbrytande uppdelning i ”modersmål” (mother tongue) och ”andraspråk” (other-tongue). Många författare har funnit kreativ användning för denna struktur. Efter Edward Saids kulturella analys av termen ”de andra” – som en textuell representation av exempelvis en folkgrupp – kan denna uppdelning inte längre tolkas oskyldigt. Och efter Derrida och dekonstruktionen har alla binära förhållningssätt till kunskap kommit att betraktas med misstänksamhet, eftersom de riskerar att skapa en förenklad bild av verkligheten genom abstraktion. Utgivarna av denna samling uttrycker öppet sina reservationer mot att låsa fast läsaren i en strikt uppdelning mellan engelska och de regionala bhasha-språken. De strävar efter att öppna upp de mellanrum som finns i alla identitetsrelaterade aktiviteter, oavsett om de är lokala, regionala, nationella, kosmopolitiska eller globala.
Deltagarna i boken är medvetna om de teoretiska svårigheterna och den instabilitet som präglar alla sådana ståndpunkter. Men detta får dem inte att vackla eller mildra sina uttalanden. De formulerar sina övertygelser och förklarar sina strategier med fasthet. Som banbrytande förläggare av översättningar från indiska språk återspeglar exempelvis Urvashi Butalia, Mini Krishnan och Geetha Dharmarajan en pragmatisk och illusionslös inställning. De har föreställt sig en ny framtid för litteraturen på Indiens språk, konfronterat finansiella och institutionella utmaningar och förändrat förutsättningarna för läsandet. Kort sagt har de återupprättat indiska författares värdighet i ett globalt medvetande. Även författare, som S. Shankar, är öppna med hur de verkar på tröskeln mellan två medvetanden, två kulturer och flera olika läsargrupper.
Översättning
Både artiklarna och intervjuerna i boken understryker en positiv utveckling i den kritiska diskussionen under de senaste åren. Författare med indiskt ursprung har nu både sin inhemska och sin diasporiska läsekrets i åtanke. De är inte fixerade vid nativism, utan har även andra referenspunkter. Den indo-amerikanska författaren Meena Alexander reflekterar exempelvis kring den afrikansk-amerikanska kulturen och andra etniska läsekretsar, något som även Chitra Divakaruni och S. Shankar gör. Rukshana Ahmad, en brittisk-pakistansk författare, och C.S. Lakshmi, en tamilsk författare verksam i Indien, tar båda upp frågor som är såväl transnationella som kulturspecifika.
Under mer än ett årtionde har ett slags ”kallt krig” rått mellan indiska författare som skriver på engelska och de som skriver på bhasha-språk. Konflikten rör äkthetsfrågor gällande representation: är engelskan ett lämpligt medium för en sådan representation, och finns det ett författarskap av jämförbar kvalitet på indiska språk? Det är kanske dags att lägga denna akademiska debatt åt sidan. Engelskans räckvidd är visserligen större, men för bhasha-författare verkar det kontraproduktivt att framställa språkvalet som elitistiskt. Även inom dessa litteraturer förekommer det favorisering och hyllningar, medan andra djupa och seriösa författarskap helt hamnar utanför radarn. Mahesh Elkunchwar, som är den enda rösten som representerar bhasha-författarna i denna volym, talar öppet om spänningen mellan engelskan och andra språk, men han vägrar att hemfalla åt offerretorik eller offerpsykologi.
Översättning har spelat en avgörande roll för att skapa ett förnyat närmande mellan dessa världar. Under de senaste 10 till 15 åren har översättandet även genererat nya diskursiva rum som sträcker sig bortom litterära eller lingvistiska gränser. Idag handlar översättning inte längre bara om att återskapa en text från ett språk till ett annat. Det är inte längre jakten på ”ekvivalens” som är det primära målet. Istället ses översättning som en del av en komplex process av intellektuell, mänsklig och till och med andlig utveckling. Översättning lyckas eller misslyckas inte. Som Mini Krishnan uttrycker det skapar den ”ett tredje språk – som varken är rent lingvistiskt, litterärt eller kulturellt”.
Stöd
Frågan om stöd till indisk litteratur är omdebatterad. I introduktionen nämns de litterära priserna, men det är förvånande att redaktörerna inte verkar känna till K.K. Birla-stiftelsens olika litteraturpriser som delats ut sedan 1993. Speciellt Saraswati Samman-priset har, efter rigorös kritisk granskning, gett många författare stor litterär ära. Boken nämner endast Jnanpith-priset och författarorganisationen Sahitya Akademi. Trots denna lucka erbjuder boken insiktsfulla diskussioner om produktion och mottagande av litteratur.
