TOTAL översättningsbyrå

Jing Tsu studerar ”systematiseringen” av kinesiskan

Innehållsförteckning

Med början på 1920-talet, skaffade den kinesiske författaren Lin Yutang sig ett rykte som en urban essäförfattare och översättare som ledigt rörde sig mellan österlandets och västerlandets litterära kulturer.

Lin – som precis hade avlagt examen vid Harvard – var en slagfärdig mästare på det fria ordet i ett tidevarv när världen stod inför en storm av uppkommande totalitära regimer. 1936 flyttade han till USA, där han kom att bli en slags kulturell mellanhand.

Lins bestseller “En kines om Kina” från 1935, erbjöd västerländska läsare ett fängslande porträtt av det kinesiska tänkesättet vid denna tidpunkt. Två år senare argumenterade “Konsten att njuta av livet” om vikten av världsliga nöjen, som exempelvis att äta, röka och fritid utan mål. “Hela naturen slöar”, observerade han, “medan människan ensam arbetar för att leva”.

Men det var inte bara kultur som intresserade den mångkunnige Lin, som även var en uppfinnare. Han arbetade under flera årtionden med att utveckla en skrivmaskin för kinesiska, ett språk som inte består av en handfull bokstäver, utan av tusentals bildliknande tecken.

1946 ansökte Lin om ett patent för sin kinesiskspråkiga skrivmaskin, en 48 cm bred skrivbordsmaskin som slukade nästan all hans vinst från skrivandet – 120 000 dollar – för att forska fram, utveckla och bygga.

Innan sin död 1976, nominerades Lin för Nobelpriset. Men det var inte hans litterära arbete som attraherade litteraturvetaren och kulturhistorikern Jing Tsu – det var skrivmaskinen som nästan hade gjort honom bankrutt.

Tsu har en doktorsgrad vid Harvard i östasiatiska språk och civilisationer (2001) och var juniorledamot vid Harvard (2001-04). I år är hon ledig från Yales universitet för att vara ledamot vid Radcliffe.

Tsu använder året för att skriva sin bok “Bend the Mother Tongue: Sinophone Literature” och hon föreläste nyligen (18 mars) om delar av sitt pågående arbete för en publik på 50 personer vid Radcliffes Gymnasium.

Boken är delvis en studie av hur kinesiska i tal och skrift har förändrats under de senaste 100 åren. Språket för urgamla ideogram blomstrade utåt i en diaspora av litterär produktion bortom Kina – I Sydostasien, Nordamerika och Europa. (Lin själv förkroppsligar denna diaspora: Född i Kina, utbildad i Europa och bunden till Amerika).

Under samma tidsperiod, ändrades kinesiskan från ett slutet system av formell skrift till ett standardiserat språk, baserat på vad som en gång var dess nordliga dialekt.

Under 1920-talet utgjorde Lin en del av en litterär och lingvistisk reformrörelse som startades av fjärde maj-rörelsen. Han var en av lingvisterna som 1926 hade uppfunnit Gwoyeu Romatzyh. Detta system för att skriva mandarin med latinska bokstäver togs i bruk officiellt av Kina 1928 (nuvarande standard för latinska bokstäver kallas för pinyin).

Runt samma tid, började Lin knåpa på idén för hans skrivmaskin, som han såg som ett sätt att föra samman kinesisk skriftreform med västerländsk teknologi. Hans ideografiska skrivmaskin, berättar Tsu, lockade så småningom till sig ingenjörer från England och Italien och experter på gjutning av skräddarsydda typer från New Yorks Chinatown.

Att berätta historien om Lins ”skrivmaskin” idag, berättar hon, är ett sätt att förmedla den mindre kända historien om hur det kinesiska språket systematiserades till en form av ”nationell skrift” som sedan spreds med teknikens hjälp.

Historien fångar även en vändpunkt där ideografisk skrift formellt reviderades i ljuset av alfabetisk skrift. Detta ledde i sin tur till ytterligare utveckling av maskinstödd översättning i USA under det kalla kriget.

Lins skrivmaskin för också med sig en viktig vändning i riktning mot ”en förnyad fascination för det kinesiska språket i västvärlden”, säger Tsu.

Medan Lin höll på att arbeta på sin skrivmaskinsdesign, led kinesiskan fortfarande av en global uppfattning om att ideogramet – en penseldragsbaserad återgivning av en tonalt komplicerat språk – var underlägset i jämförelse med enkelheten hos västerländska bokstäver.

Runt 1930 hade lingvister vid Cambridges Universitet utvecklat BASIC (British American Scientific International Commercial – Brittisk-amerikansk vetenskaplig internationell kommersiell)-engelska, ett språk med universella intentioner baserat på 850 enkla grundord på engelska.

Det var en attraktiv idé, säger Tsu – delvis eftersom även om den genomsnittlige engelsmannen har ett ordförråd på runt 10 000 ord, används endast omkring 1 000 under 90 procent av tiden.

Men BASIC hade grammatiska begränsningar som, tillsammans med andra orsaker, gjorde metaforen osannolik. Det var tillräckligt för att förmedla betydelse, konstaterar Tsu, men ”det ger inte ditt hjärta vingar”.

Hon ger ett exempel: När man använder BASIC, blir en kvinnas bröst – ett begrepp med universell erotisk innebörd – enbart en funktionell ”mjölkkörtel”.

Lin var kritisk mot BASIC av liknande orsaker. Ordet “lök”, skrev han i en essä, blir “vit rotfrukt som gör att ögonen vattnas”, medan äggröra översätts som ”ägg i dåligt tillstånd”.

Lin och andra kritiker stördes av BASIC av en allvarligare anledning också, eftersom de ansåg att det var en lingvistisk kvarleva av imperialismen. (Lin föredrog pidgin-engelska som ett alternativt universellt språk och kallade det för ”ett fantastiskt språk” med bevisad popularitet över hela världen.)

Trots alla sina brister, var BASIC i grunden ett västerländskt argument att alfabetet var överlägset ideogramet. Det ifrågasatte “översättningsbarheten” hos kinesiskan i en era när olika språk tävlade om att bli världens universella språk.

Lins maskin förändrade denna maktbalans och besegrade vad Tsu kallade för “alfabetsmyten” genom ett smart system som delade upp ideogramen i mindre över- och underenheter.

Lin tog de fem olika penseldragen hos de kinesiska ideogramen och indexerade dem som separata ordstammar. Av skrivmaskinens 72 tangenter, representerade 36 den övre vänstra delen av tecknen och 28 den nedre vänstra.

När operatören tryckte på två tangenter samtidigt, visades åtta möjliga penselkombinationer i vad som Lin kallade “ett magiskt fönster”. En av dem var det kompletta tecknet som önskades – som valdes genom att trycka på en av de åtta återstående tangenterna.

Detta smarta system delade upp ideogramen i mindre enheter och mekaniserade ideogramet, säger Tsu, och gjorde kinesiskan till en medtävlare i 1900-talets kamp om ett dominerande världsspråk.

På sätt och vis är “Bend the Mother Tongue” en fortsättning på Tsus första bok, “Failure, Nationalism, and Literature: The Making of Modern Chinese Identity, 1895 to 1937” (Stanford University Press, 2005).

Den boken är en motstridig närstudie av hur Kina byggde upp sin nationella identitet genom att omfamna idén om efterblivenhet och misslyckande, som ett smart kulturellt svar på militära förnedringar och idén om en ”gul fara”.

Etablerandet av ett standardiserat modersmål gav upphov till liknande känslomässiga problem för Kina, när regionala dialekter kämpade för lingvistisk dominans inom sina egna gränser.

Resultatet var desto ljusare, säger Tsu: Kina framträdde på den globala scenen som en legitim utmanare i vad som fortfarande är en kamp för ett universellt språk.

Önskan om det universella slutar inte med språket, förklarar Tsu senare. Ta till exempel Kinas senaste förslag (23 mars) att världen bör införa en enväldig reservvaluta som inte är ansluten till en enskild nation/stat.

“Det får oss att tänka på hur globala språk cirkulerar på ungefär samma sätt som valuta”, säger hon.

“Det handlar bara om makten att ha åtkomst”, säger Tsu, ”som en exklusiv titt på litterärt språk inte alltid kan ge oss.”

error:
TOTAL
Search