Tolken – en kirurg i språkets tjänst
När jag lunchade med tolken George Morgan häromdagen kastade han plötsligt en blick på klockan just när vi fått in desserten: ”Jag måste gå om fem minuter. Jag ska tolka på ett seminarium om inkontinens på Park Hotel.” Nej, han är inte urolog, utan tolk – ett yrke som för en lekman kan framkalla samma slags vördnad som en kirurgs eller en pilots. Ett ordflöde på ett språk omvandlas, till synes obesvärat, direkt till en lika flytande version på ett annat.
Från fransk poesi till tolkbåset
Hur hamnade då denna erfarne, fyrtioåriga britt i en så pass specialiserad bransch? George Morgan föddes i Wirral och gick i skola hos Irish Christian Brothers. Han fascinerades tidigt av det franska språket och fortsatte att läsa franska vid Liverpools universitet. Där utmärkte han sig som student och upptäckte snabbt att han hade en naturlig talang för översättning – en detalj jag fick bekräftad från en annan källa än honom själv. ”Vid Liverpool var man tvungen att tillbringa sitt fjärde studieår i Frankrike. Jag åkte till Paris, där jag träffade min engelska fru Sylvia och utvecklade en stark passion för fransk poesi från sent 1800-tal.”
Därefter följde en lång akademisk karriär som Morgan till största delen tillbringade i Nice. Även där kvalificerade han sig som bästa student i Frankrikes stenhårda examen agrégation, en prestigefylld rekryteringsprocess för lärare inom det högre utbildningssystemet (även detta fick jag veta från annat håll). ”Jag var på den engelska institutionen. Baudelaire är fortfarande mitt stora intresse, men som engelsman ägnade jag mycket tid åt att introducera Dylan Thomas för de franska studenterna.”
Men vad fick honom att byta bana till tolkning? ”Ärligt talat blev den akademiska rutinen ganska påfrestande till slut. En dag fick jag en förfrågan om att tolka vid ett affärsmöte och jag tackade ja direkt. Så småningom bestämde jag mig för att säga upp mig från universitetet, och tolkningen blev mitt huvudsakliga yrke. Det är ett fascinerande jobb… och ett trevligt levebröd.”
Tolkning i praktiken: konsekutivt och simultant
Så, vad innebär arbetet rent konkret? ”Jag arbetar på två sätt”, förklarar han. ”Antingen sitter jag med på möten och tolkar konsekutivt – det vill säga efter att någon har talat färdigt – eller så sitter jag i ett bås och simultantolkar. Du har säkert sett hur det fungerar på TV eller film. I grunden är det samma uppgift i båda fallen; jag arbetar mellan engelska och franska. Någon uttrycker en tanke, och mitt jobb är att förmedla exakt samma tanke på det andra språket. Målet är att de som lyssnar på mig ska förstå budskapet på precis samma sätt som om de hade lyssnat på originaltalaren.”
Yrkesutmaningar och noggranna förberedelser
Det låter som en krävande uppgift. ”Utöver de språkliga färdigheterna är det ett mycket stressigt arbete. Man måste vara hundra procent koncentrerad hela tiden. De flesta i branschen skulle nog hålla med om att man inte kan tolka mer än en halvtimme i sträck utan avlösning. Alla tolkars mardröm är förstås när tekniken strular. För några år sedan arbetade jag på EU-toppmötet i Nice, där jag satt i ett bås mittemot Lionel Jospin. När han började tala insåg jag att jag inte hade något ljud i mina hörlurar och tvingades snabbt hoppa över till en förvånad kollegas bås.”
”Vid ett annat tillfälle tolkade jag konsekutivt i Apollo-auditoriet i Acropolis i Nice. Akustiken på den plats vi var placerade var fruktansvärd, och som om det inte vore nog hade talaren en mycket svårtolkad dialekt. Man får inte heller glömma att det krävs enormt mycket förberedelse. Ämnena kan vara allt från politisk filosofi och biltävlingar till… ja, inkontinens. Man måste kunna sitt ämne väl. Det är bara med den bakgrundskunskapen man kan hantera en talare som kanske uttrycker sig mindre sammanhängande än önskat. Det lyssnarna hör måste vara kristallklart, utan några egna tillägg eller ändringar från min sida.”
Arbetets belöning och drivkraft
Och vad är belöningen? ”Ibland får jag en uppskattande kommentar från en talare. Jag minns till exempel att Charlton Heston var särskilt artig och tacksam. Men det allra viktigaste är den egna vetskapen om att det har gått bra, att kommunikationen har lyckats och att ingenting har gått förlorat i översättningen.”
