När arkeologerna vände på en tung stenskiva under en utgrävning i södra Portugal förra året och såg ett skriftspråk som inte har använts på över 2 500 år blev det allmänt jubel.
Det gåtfulla mönstret av inristade symboler ringlade sig symmetriskt över den övre delen av den grovhuggna, gulaktiga stentavlan och slingrade sig in mot mitten med en dekorativ stil som är typiskt för ett utdött iberiskt språk som kallas sydvästskrift.
“Vi började inte applådera, men nästan”, berättar Amilcar Guerra, en föreläsare vid Lissabons universitet som övervakar utgrävningen. ”Det är ett fantastiskt fynd.”
Under över två århundraden, har vetenskapsmän försökt att dechiffrera sydvästskriften, som tros vara halvöns äldsta skriftspråk och tillsammans med etruskiskan från det moderna Italien, ett av Europas första. Stentavlan innehåller 86 tecken och tillhandahåller den längsta texten från järnåldern som någonsin har påträffats.
Ungefär 90 stentavlor med detta urgamla skriftspråk har påträffats, de flesta av dem ofullständiga. Nästan alla har påträffats utspridda över södra Portugal, även om en handfull hittades i den närliggande spanska regionen Andalusien.
Vissa av bokstäverna ser ut som krumelurer. Andra ser ut som korsade pinnar. En påminner om siffran fyra och en annan påminner om en rosett. De ristades in omsorgsfullt i stentavlan. Texten är alltid ett löpande skriftspråk, med ord utan mellanrum som oftast läses från höger till vänster.
Det första försöket att tolka detta skriftspråk härstammar från 1700-talet. Det väckte nyfikenhet hos en biskop vars stift omfattande denna region där jorden hela tiden spottar upp nya fragment.
Almodovar, en stad på landsbygden med omkring 3 500 invånare i ett mjukt ängslandskap med vitkalkade småstäder, befinner sig i hjärtat av sydvästspråksregionen. Ett museum invigdes för två år sedan där 20 av de graverade stentavlorna är utställda.
Trots att bevis gradvis byggs upp allteftersom nya stentavlor påträffas, är forskarna handikappade eftersom de försöker få inblick i en historisk period som är tämligen okänd, berättar professor Pierre Swiggers, en specialist på sydvästspråket vid Leuvens universitet i Belgien. Forskarna har endast tillgång till några få originaldokument och i stort sett inga texter från samma tidsepok och region som är skrivna på kända språk.
“Vi vet nästan ingenting om (människornas) dagliga vanor eller religiösa föreställningar”, säger han.
Sydvästspråket är ett av endast några få antika språk som är i princip okända, enligt Swiggers. Denna okändhet har gett utrymme för konkurrerande teorier om vilka som skrev dessa ord.
Man är i allmänhet överrens om att texterna är mellan 2 500 och 2 800 år gamla. De flesta experterna har dragit slutsatsen att de författades av ett folk som kallas för Tartessianer, en stam bestående av handelsmän som sysslade med gruvdrift i området – en av Europas största koppargruvor finns i närheten – men som försvann efter några århundraden. Vissa vetenskapsmän har föreslagit att författarna var andra förromerska stammar, som exempelvis Conii eller Cynetes, eller till och med kelter som härjade så långt söderut.
En annan översättningssvårighet är att skriften inte är standardiserad. Det verkar säkert att den hämtades från de feniciska och grekiska alfabeten eftersom den kopierade vissa av deras skrivregler. Dock har den även förvridit några av dessa regler och uppfunnit nya regler.
Experter har identifierat tecken som representerar 15 stavelser, sju konsonanter och fem vokaler. Men åtta tecken, inklusive en slags vertikal trespetsad gaffel, har ställt till oreda i försöken att förstå dem.
Ett annat problem är att lista ut vilka meddelanden som stentavlorna försöker att förmedla. Även när de kan läsa delar av texten, förstår inte forskarna betydelsen – som när ett barn läser orden i en Shakespeare-pjäs.
“Vi undrar över en mängd saker”, berättar Guerra, som har skrivit vetenskapliga artiklar om sydvästskriften. “Vi kan läsa tecknen och se hur fonetiken fungerar…men när vi försöker att förstår vad de verkligen betyder, har vi stora problem.”
Det finns dock ledtrådar.
Den symmetriska och snirklande texten ger intrycket av en dekorativ utsmyckning. Visa stentavlor har även grovt uthuggna figurer, som en krigare som bär något som verkar vara spjut. Den lägre delen av de rektangulära stentavlorna har lämnats tom som om avsikten var att sticka ner dem i marken.
Detta har fått experterna att göra ett antagande: Stentavlorna var gravstenar för medlemmar som tillhörde eliten i det lokala järnålderssamhället. Upprepade ordsekvenser kanske betyder “Här vilar…” eller “Son till…”, förklarar Guerra. Eftersom de flesta människorna förmodligen inte kunde läsa, erbjöd de ornamentala elementen en möjlighet att skilja de olika tavlorna från varandra.
Detta är kvalificerade gissningar, berättar Guerra, medan han inspekterar utgrävningen på kullen bredvid en liten flod där de stora tavlorna påträffades förra året. Hans team har här grävt ut århundraden av bosättningar: Muslimska (Almodovar är en förvrängning av det arabiska ordet al-mudura, som betyder inringning eller inhägnad), romerska och förromerska. Nuförtiden kan man se vindkraftverk resa sig mot himlen.
Förra årets fynd har erbjudit hjälp, men de innebar inte det genombrott som vetenskapsmännen hade hoppats på, säger Guerra. Om all sydvästskrift som har påträffats så långt skulle skrivas på ett papper, skulle det fortfarande bara hjälpligt fylla ett enda ark. Utan en motsvarighet till Rosetta-stenen, som hjälpte till att dechiffrera hieroglyfernas hemlighet, är ansträngningarna att tolka det urgamla språket dömda till långsamma framsteg.
“Vi måste ha tålamod – och hoppas”, säger Guerra.
