Arkeologiskt fynd kastar nytt ljus över Portugals äldsta skriftspråk
När arkeologerna vände på en tung stenskiva under en utgrävning i södra Portugal förra året och såg ett skriftspråk som inte har använts på över 2 500 år blev det allmänt jubel.
Ett fantastiskt fynd i Almodovar
Det gåtfulla mönstret av inristade symboler ringlade sig symmetriskt över den övre delen av den grovhuggna, gulaktiga stentavlan. Det slingrade sig in mot mitten med en dekorativ stil som är typisk för ett utdött iberiskt språk som kallas sydvästskrift.
”Vi började inte applådera, men nästan”, berättar Amilcar Guerra, föreläsare vid Lissabons universitet och ansvarig för utgrävningen. ”Det är ett fantastiskt fynd.”
Under mer än två århundraden har vetenskapsmän försökt att dechiffrera sydvästskriften, som tros vara Iberiska halvöns äldsta skriftspråk och, tillsammans med etruskiskan från dagens Italien, ett av Europas allra första. Stentavlan innehåller 86 tecken och utgör därmed den längsta text på språket från järnåldern som någonsin har påträffats.
Omkring 90 stentavlor med detta urgamla skriftspråk har hittats, de flesta av dem ofullständiga. Nästan alla har upptäckts i södra Portugal, även om en handfull fynd har gjorts i den närliggande spanska regionen Andalusien.
En 200-årig kamp för att dechiffrera
Vissa av tecknen ser ut som krumelurer, andra som korsade pinnar. Ett tecken påminner om siffran fyra och ett annat liknar en rosett. De är omsorgsfullt inristade i stenen. Texten är alltid skriven i en kontinuerlig följd, utan mellanrum mellan orden, och läses oftast från höger till vänster.
Det första kända försöket att tolka skriftspråket gjordes redan på 1700-talet. Det väckte nyfikenheten hos en biskop vars stift omfattade den region där marken ständigt avslöjar nya fragment.
Almodovar, en stad med omkring 3 500 invånare på landsbygden i ett mjukt ängslandskap med vitkalkade småstäder, befinner sig i hjärtat av det område där sydvästskriften användes. För två år sedan invigdes ett museum i staden där 20 av de graverade stentavlorna ställs ut.
Vem var folket bakom skriften?
Även om kunskapen gradvis växer i takt med att nya stentavlor påträffas, står forskarna inför stora utmaningar. De försöker få insikt i en till stor del okänd historisk period, berättar professor Pierre Swiggers, en specialist på sydvästskrift vid Leuvens universitet i Belgien. Forskarna har endast tillgång till ett fåtal originaldokument och i stort sett inga samtida texter från samma region som är skrivna på redan kända språk.
”Vi vet nästan ingenting om deras dagliga vanor eller religiösa föreställningar”, säger han.
Sydvästskriften är ett av få antika språk som förblir i princip okända, enligt Swiggers. Denna ovisshet har gett utrymme för konkurrerande teorier om vilka som en gång skrev dessa ord.
Man är i allmänhet överens om att texterna är mellan 2 500 och 2 800 år gamla. De flesta experter har dragit slutsatsen att de författades av ett folk som kallas tartesser, en stam av handelsmän som även bedrev gruvdrift i området – en av Europas största koppargruvor finns i närheten – men som försvann efter några århundraden. Vissa vetenskapsmän har föreslagit att författarna var andra förromerska stammar, som conii eller cynetes, eller till och med kelter som rörde sig så långt söderut.
Skriftspråkets unika utmaningar
En annan svårighet i översättningsarbetet är att skriften inte är standardiserad. Det anses säkert att den har sitt ursprung i de feniciska och grekiska alfabeten, eftersom den kopierade vissa av deras skrivregler. Samtidigt har den förvrängt andra regler och även infört helt nya.
Experter har identifierat tecken som representerar 15 stavelser, sju konsonanter och fem vokaler. Men åtta tecken, inklusive en symbol som liknar en vertikal trespetsad gaffel, har hittills förbryllat forskarna.
Ett grundläggande problem är att förstå vilket budskap stentavlorna förmedlar. Även när forskarna kan läsa delar av en text förstår de inte alltid betydelsen – ungefär som när ett barn ljudar orden i en Shakespeare-pjäs utan att förstå innehållet.
”Många frågor kvarstår”, berättar Guerra, som har skrivit vetenskapliga artiklar om sydvästskriften. ”Vi kan läsa tecknen och se hur fonetiken fungerar, men när vi försöker förstå vad de verkligen betyder har vi stora problem.”
Gravstenar för järnålderns elit?
Det finns dock ledtrådar. Den symmetriska och snirkliga texten ger intrycket av att vara en dekorativ utsmyckning. Vissa stentavlor har även grovt uthuggna figurer, som en krigare med vad som ser ut att vara spjut. Den nedre delen av de rektangulära stentavlorna har lämnats tom, som om avsikten var att de skulle sättas ner i marken.
Detta har fått experter att dra en slutsats: stentavlorna var gravstenar för medlemmar ur eliten i det lokala järnålderssamhället. Upprepade ordsekvenser skulle kunna betyda ”Här vilar…” eller ”Son till…”, förklarar Guerra. Eftersom de flesta människor förmodligen inte var läskunniga, kan de ornamentala elementen ha fungerat som ett sätt att skilja de olika tavlorna från varandra.
Långsamma framsteg och hoppet om ett genombrott
Detta är kvalificerade gissningar, berättar Guerra, medan han inspekterar utgrävningen på en kulle bredvid en liten flod där de stora tavlorna påträffades förra året. Här har hans team grävt fram lämningar från flera århundraden av bosättningar: förromerska, romerska och muslimska (då Almodovar är en förvrängning av det arabiska ordet al-mudura, som betyder ’inhägnad’). I dagens landskap syns moderna vindkraftverk resa sig mot himlen.
Förra årets fynd har bidragit med ny information, men det innebar inte det genombrott som vetenskapsmännen hade hoppats på, säger Guerra. Om all sydvästskrift som har hittats hittills skulle skrivas ner, skulle det fortfarande bara knappt fylla ett enda pappersark. Utan en motsvarighet till Rosettastenen, som hjälpte till att lösa hieroglyfernas gåta, är arbetet med att tolka det urgamla språket dömt till långsamma framsteg.
”Vi måste ha tålamod – och hoppas”, avslutar Guerra.
