Poesins själ i översättningens värld
”Poesi är vad som försvinner vid översättning”, är ett berömt citat av Robert Frost. Men för den skotske författaren och översättaren Alastair Reid har utmaningen snarare varit den motsatta. Ända sedan han förälskade sig i det spanska språket har hans ambition inte bara varit att bevara källtextens essens, utan i bästa fall även att förädla den.
Reid, en ryktbar författare och översättare som bland annat skrivit för The New Yorker och publicerat ett flertal egna böcker samt översättningar av giganter som Jorge Luis Borges och Pablo Neruda, delade nyligen med sig av sina insikter under en föreläsning med titeln ”Översättningens mysterier” vid Penn Humanities Forum.
En plattform för humaniora och förändring
Forumet, som enligt dess grundande direktör och professor i engelska, Wendy Steiner, syftar till att ”främja tvärvetenskaplig forskning i humaniora”, lockar en bred publik från både den akademiska världen och allmänheten. Årets tema för forumet är förändring, en aspekt som är ständigt närvarande i översättningsprocessen. Meddirektören Jennifer Conway formulerade det träffande: ”Att ändringar görs i någons arbete är alltid en källa till oro när det gäller översättning.”
Översättningens fundamentala dilemma
Det var just dessa frågor som Reid adresserade i sitt tal. Han berättade att han först var tvungen att acceptera språkets inneboende nyckfullhet innan ”hela dilemmat med översättning rotade sig i min själ”. Ett dilemma som, med hans egna ord, ”tyvärr sedan dess alltid har varit med mig”.
En av de centrala utmaningarna vid överföringen från ett språk till ett annat är att ett språk inte bara består av ord, utan omfattar en hel världssyn och bär på en oräknelig mängd nyanser. Detta gäller i synnerhet för poesin, som Reid beskriver som ”ett system av sammankopplade ljud” som är djupt beroende av sin egen unika rytm och melodi.
Att fånga diktens innersta väsen
Reid menar att en översättare måste lyckas tränga in bakom en dikt och helt och hållet gå upp i den. Men även när detta lyckas är det, enligt honom, omöjligt att skapa fullständigt ekvivalenta ljud på målspråket. ”Du kan använda liknande, men inte likvärdiga, ljud på engelska”, förklarade han. Ett av Reids främsta verktyg för att övervinna dessa svårigheter är att arbeta i nära samarbete med originalförfattarna, personer han kärleksfullt kallar för ”levande ordböcker”.
En av åhörarna, collegestudenten Elena Pereira, uppskattade hur Reid beskrev en översättares plikt att ”fånga essensen av hela dikten, inte bara en del av den”.
En hyllning till språklig mångfald
Trots att översättning är en skör – och ibland farlig – process, och vissa texter kan te sig nästintill omöjliga att översätta, betonade Reid att han aldrig skulle önska sig ett enda universellt språk. Han avslutade med en retorisk fråga som belyser värdet av mångfalden:
”Tänk om man bara hade ett sätt att säga någonting på?”
I en alltmer sammankopplad och flerspråkig värld är översättning en utmaning som vi helt enkelt måste acceptera och värdesätta.
